I samhällets och den ekonomiska utvecklingens tjänst 1945 – 1970
På den svenska arbetsmarknaden rådde sämja och samförstånd genom Saltsjöbadsavtalet som hade tecknats av SAF och LO strax innan andra världskrigets utbrott. Socialdemokraternas regeringsställning var oavbruten och deras dröm om folkhemmet stod redo att förverkligas. Det svenska näringslivet firade triumfer i och utanför Sverige – i synnerhet de stora tillverkningsindustrierna som Volvo, Ericsson och Asea. Sverige hade ett försprång internationellt med sin industri intakt efter kriget och uppdragen rasslade in. Även den svenska staten blev en stor beställare när ny, modern infrastruktur skulle byggas – och de gamla städerna byggas om.
Sverige hade kort sagt så mycket att göra att det knappt hanns med. Det var också under 1950-talet den första stora vågen av arbetskraftsinvandring kom. Det gamla Fattigsverige, utvandrarlandet, ersattes av någonting nytt och modernt. Elektricitet började nu finnas i vars och ens hem, även på landsbygden, och allt fler fick råd att skaffa bil. I och med rekordökningen av välståndet i landet fick vanligt folk mer pengar över till konsumtion – och sparande.
Regleringar från Riksbanken
Under andra världskrigets slut grundades Förenta Nationerna (FN), Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Fasta växelkurser mellan valutor bestämdes genom Bretton Woodssystemet. Detta skulle förhindra sådana våldsamma finansiella spekulationer och kraftiga börskrascher som tidigare hade lett till ekonomisk instabilitet och väpnade konflikter. Sverige anslöt sig till systemet 1951, vilket innebar att den svenska kronan därefter handlades till fast växelkurs kopplad till den amerikanska dollarn, vars värde i sin tur var knuten till guldet.
För svensk ekonomi var åren efter kriget i allmänhet en tid av stabilitet utan stora kriser. Det var också en tid av regleringar från Riksbankens sida gentemot bankerna. 1951 års lag om räntereglering innebar att frågan om högsta och lägsta räntesatser – en av anledningarna till att Bankföreningen överhuvudtaget kom till – nu hamnade i Riksbankens händer. Dessutom fick nya obligationslån hädanefter bara tas efter att tillstånd inhämtats från Riksbanken.
Bankvärlden var nu en ordentligt konsoliderad och mogen bransch. I mitten av 1950-talet var affärsbankerna bara 14 till antalet – varav de fem största hade cirka 80 procent av marknaden. Bankernas möjlighet att låna ut pengar begränsades under denna tid genom införande av ett utlåningstak. Folkhemmet skulle byggas, och kreditgivningen skulle styras så att den gynnade utbyggnaden av Sveriges infrastruktur. Riksbankschefen Per Åsbrink var inte främmande för att belägga affärsbankerna med olika typer av regleringar om de inte spelade med enligt planerna.
Under denna period när kreditgivningen till stor del styrdes av staten var påbudet att sparbanksrörelsen tillsammans med statliga Postsparbanken skulle erbjuda småspararna säkra sparformer och riskfria lån medan affärsbankerna skulle sköta näringslivets finansiella angelägenheter. Lantbrukens behov tillgodosågs av jordbrukskassorna och hypoteksföreningarna.
År 1955 firade Bankföreningen 75-årsjubileum och vid bankmötet förklarade avgående ordförande, Handelsbankens direktör Ernfrid Browaldh, att 1950-talets stabiliseringspolitik inte borde kringskära affärsbankernas huvuduppgift ”denna sin främsta uppgift i samhällets och den ekonomiska utvecklingens tjänst” – att förse näringslivet med kapital.
Aktiefonder och samordnad banklagstiftning
När 1950-tal blev 1960-tal slogs Postsparbanken och Postgirot samman till Postbanken. Tio år tidigare hade en annan stor statlig bank kommit till då Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank slogs samman till ”denna sin främsta uppgift i samhällets och den ekonomiska utvecklingens tjänst” Handelsbankens direktör Ernfrid Browaldh om tidens stabiliseringspolitiks uppdrag. Sveriges Kreditbank. Konsolideringen i branschen tog fart igen.
Antalet bankkontor i landet var vid andra världskrigets slut strax över 7 000, och den siffran höll sig därefter någorlunda konstant under tjugo år. Både affärsbanker och sparbanker ökade dock sin närvaro ute i landet genom öppnandet av över tusen nya bankkontor. Särskilt sparbankkontorens antal ökade på bekostnad av Postbankens dito. Kanske berodde detta på att antalet sparformer var mycket begränsade.
Att som privatperson köpa aktier var krångligt och belagt med höga avgifter. Att investera i utländska värdepapper var inte ens att tänka på. Små initiativ under efterkrigstiden resulterade i aktiefonderna Koncentra- respektive A-fonderna, men kundernas engagemang för att lägga besparingarna någon annanstans än på sparkontot var än så länge blygsamt. Det verkliga startskottet för sparande i aktiefonder kom 1967, då Sparbankerna lanserade fonden Sparinvest, idag känd som Robur. Skandinaviska Banken följde tätt efter med Skandifond, med utländska aktier i portföljen. Det var också vid denna tid svenska banker på allvar började etablera sig utanför landets gränser i och med Handelsbankens majoritetsförvärv i en schweizisk bank.
Datorisering
Från och med slutet av 50-talet hade bankerna stegvis datoriserats. År 1965 installerades de första datorerna på Bankgirot. Avier kunde registreras och samtidigt skapas maskinell läsbarhet.
I slutet av 1960-talet lades grunden till många av de tekniska och marknadsmässiga företeelser vi idag tar för givna. Bankföreningen drev aktivt frågor kring gemensamma system för online-betalning, kreditupplysningar, inkasso, legitimationer, uttagsautomater, värdepappershantering och många andra företeelser som vi
idag ser som självklarheter.
År 1967 infördes Autogiro för betalningar från företag och privatpersoner. En automatisering av tjänsten för leverantörsbetalningar introduceras. Kontoinsättningsrutiner för löner, pensioner med mera införs också under slutet av 60-talet. Det innebar att Sveriges löntagare nu kunde välja sin bank för löneinsättning från arbetsgivaren. Slutet också för lönekuvertet med kontanter varje månad. Dessa tjänster som utvecklades av Bankgirot på uppdrag av bankerna kom att leda till automatiseringar för kunderna men blev också något av ett startskott för utökad samverkan mellan bankerna för utveckling av det som idag kännetecknar den svenska bank och betalinfrastrukturen.
Fri konkurrens
Den ”naturliga ordning” som rådde i bankvärlden, där affärsbankerna i huvudsak var ensamma kreditgivare åt näringslivet, ställdes på ända i och med 1968 års samordnade banklagstiftning. Lagändringen öppnade för fri konkurrens bankinstituten emellan. Den största förändringen var att sparbanker och jordbrukskassor nu likt affärsbanker var fria att erbjuda banktjänster till företag. Inte minst småföretagare såg sparbankerna som en naturlig hemvist. Förändringen jämnade ut spelplanen och lade grunden till det kommande decenniets nya banklandskap. Jämfört med rekordåren skulle 1970-talet visa sig bli en skakig resa.
Bilden: Kassörskan Inga-Britt Axling bakom disken. Sundsvall 1964.