Förenkling och ökad tillgänglighet
Internetbanker, e-fakturor, kortbetalning och autogiro är banktjänster vi mer eller mindre tar för givna idag. Men dagens smidiga lösningar är många gånger resultatet av ett idogt samverkansarbete bankerna emellan. Bankföreningen har sedan starten verkat för tillgänglighet och förenkling för medlemsbankerna och deras kunder.
Ett oumbärligt arbetsredskap för en svensk banktjänsteman under det tidiga 1900-talet torde ha varit skriften ”Svenska bankplatser och bankkontor”, som från och med 1910 gavs ut av Bankföreningen. Den ersatte dåtidens telefonkataloger och adresskalendrar som antingen bara täckte lokalområdet eller var extremt omfattande och otympliga att hantera. 1936 upprättade Bankföreningen dessutom ett system för numrering av samtliga svenska banker och bankkontor. ”Bankplatser i Sverige” lever än idag med en egen hemsida som sköts av Bankföreningen.
Bankföreningen har ofta varit drivande i att utveckla branschstandarder. Under föreningens tidiga år utarbetades förslag till gemensamma formulär för bland annat kontrakt, reverser och checkar, vilket lade grunden för de enhetliga arbetsmetoder som på sikt möjliggjorde den framtida automatiseringen av bankarbetet.
I takt med att bankbranschen mognade tillsatte landets stora banker från och med 1930-talet och framåt olika kommittéer för att utvärdera och effektivisera både arbetsmetoderna och organisationens struktur. För dessa ändamål skapades rationaliserings- respektive organisationskommittéerna. De förstnämnda hade till uppgift att se över arbetsrutinerna i de banker som nyligen förvärvats. Drift och arbetsmetoder skulle följa en gemensam standard och kommittéernas arbete resulterade ofta i en ”best practice”, sammanfattad i en eller flera instruktionsböcker. Naturligtvis höll sig Bankföreningen med sin egen rationaliseringskommitté ”med uppdrag att undersöka möjligheterna till organisatoriska förenklingar i bankernas verksamhet”. Föreningen gav under 1944 även ut en handbok i bankteknik kallad ”Arbetet i Affärsbankerna”.
Den 1 maj 1950 antog Bankföreningen förslaget om att implementera ett bankgemensamt blankettbetalningssystem i Sverige, kallat Bankgirot. Frågan hade varit på styrelsens bord i tre år och nu togs ett enhälligt beslut om att sjösätta projektet. 1959 kom Bankgirot i gång och ett år senare anslöt sig även sparbankerna och jordbrukskassorna till systemet.
ID-kort, kortbetalning och uttagskort
Under 1962 kom Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen och Sveriges Jordbrukskasseförbund överens om att tillåta vissa provisionsfria transaktioner. Året därpå framställde Bankföreningen ett enhetligt ID-kort till medlemsbankernas kunder, varpå de två andra branschföreningarna gjorde detsamma. Reglerna för utfärdande var gemensamma.
Vad gäller kreditkort omfamnade affärsbankerna tidigt den amerikanska uppfinningen och flera av de stora bankerna hade till en början egna varumärken för sina respektive kort. Från och med 1962 samlades de under gemensam flagg och bolaget Köpkort AB grundades.
På den svenska marknaden fanns det kulturella hinder att övervinna. Kredithandel var stigmatiserat inte minst inom den kooperativa rörelsen, där förbudet mot kreditköp var en av hörnstenarna då det sågs som en risk att försätta kunden i skuld och beroende gentemot handlaren. Fattigdomen och ojämlikheten låg inte långt tillbaka i tiden i Sverige. Men korten omfamnades ändå sakta men säkert och i slutet av 1970-talet fanns de i var och varannan plånbok.
En drivande faktor för att den nya tekniken accepterades var säkerligen de onlineautomater för kontantuttag som bankerna installerade. Först Sparbankernas Minutenapparater från och med 1976, därefter Bankomaterna som installerades på bred front under 1979 och 1980.
År 1983 presenterades ett standardiserat utförande för alla plastkort utgivna av banker. Året därpå kom Bankföreningens medlemmar tillsammans med föreningsbankerna överens om gemensamma rutiner för ett multifunktionskort – alltså ett kombinerat betal-, kredit- och uttagskort. Dessutom var kortet anslutet till Eurocard/Mastercard och kunde därför också användas utomlands. En för samtiden revolutionerande enkel betalningslösning som idag blivit standard. I och med detta minskade behovet av resecheckar drastiskt då kunderna kunde ta ut lokal valuta på sin semesterresa och också betala i butik med sina svenska bankkort.
Nationell och internationell standardisering
Standardiseringen inom branschen innebar också bättre kommunikation mellan banksfärens olika aktörer i många olika frågor – i allt från tekniska detaljer kring extremt komplicerade onlinesystem till bestämmelser kring vilka tider bankkontoren skulle hålla öppet. En överenskommelse med Sparbanksföreningen 1964 resulterade i gemensamma öppettider för sparbanker och affärsbanker – från nio på morgonen till klockan sex på kvällen.
Med start hösten 1969 samarbetade Bankföreningen med Sparbanksföreningen, Jordbrukskasseförbundet och statliga Postbanken kring ett gemensamt system för betalningsförmedling. För detta bildades konsortiet SIBOL (Samarbete för integrerat betalningssystem on-line) av parterna. I en motion till riksdagen 1971 (Mot 1971:1090) beskrivs SIBOL som inget mindre än införandet av det kontantlösa samhället, en föraning om kommande tider.
I samarbete med Sveriges Standardiseringskommission (dagens SIS) fastställde Bankföreningen 1974 en svensk bankboksstandard. Därefter följde enhetliga standarder för bankkort och bankkontonummer och ett gemensamt system för dataclearing av checkar.
Även på den internationella arenan fördjupades samarbetena. Den 12 september 1977 anslöt sig medlemsbankerna till SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunications), ett för tiden nytt internationellt datanät för betalningar. Idag är SWIFT ett oumbärligt redskap för säker förmedling av transaktionsinformation, där 32 miljoner meddelanden hanteras dagligen.
Under början av 1980-talet medverkade Bankföreningen i ett europeiskt samarbete kring utveckling av en europeisk resecheck. På samma tema anslöt sig medlemsbankerna 1982 till det västeuropeiska checksamarbetet Eurocheque. Ett annat samtida europeiskt banksamarbete gällde det nya mikrodatorkortet, en potentiell framtida ersättare till checken som betalningsinstrument i detaljhandeln.
Att kunna betala alla sina räkningar via en och samma tjänst är något alla kunder förväntar sig idag, men det var knappast någon självklarhet under 1970- och 1980-talen. 1982 lanserade Bankföreningens medlemmar tjänsten privatgiro, där alla betalningsuppdrag – såväl post- som bankgiro – kunde lämnas till banken. Två år senare beslutade medlemmarna om installation av en central dator hos Bankgirocentralen, och att ett nytt datanät skulle byggas ”för utbyggd datakommunikation mellan bankerna och deras kunder”. Med tanke på att internet för privatpersoner fortfarande var tio år bort var detta ett för tiden mycket ambitiöst projekt.
Bild: Chefdirektör Lennart Börnfors demonstrerar hur enkelt det är att fylla i Bankgirots blanketter.