Krishantering av banker - resolution

Krishantering av banker

Den 1 februari 2016 infördes nya regler i Sverige för hantering av kriser i banker, det så kallade resolutionsregelverket. Reglerna utgår från EU:s krishanteringsdirektiv. Ett viktigt syfte är att förhindra att problem hos banker blir en belastning för skattebetalarna. Riksgälden ansvarar för att tillämpa regelverket som till stora delar ersätter den bankstödslagstiftning som gällt tidigare.

Syftet med regelverket för resolution är att upprätthålla stabiliteten och att på olika sätt minimera kostnaderna för en framtida kris. Det innebär både krav på förebyggande arbete i goda tider och nya verktyg för att hantera banker i kris.

Både instituten och myndigheterna är involverade i det förebyggande arbetet: Instituten tar fram en återhämtningsplan. Finansinspektionen har i sin tur ansvar för att granska institutens återhämtningsplaner och kan vid behov kräva att de vidtar åtgärder för att stärka planerna. Institutet kan exempelvis åläggas att stärka sin kapitalbas eller likviditet. Riksgälden tar årligen fram så kallade resolutionsplaner för hur varje enskilt institut ska hanteras i en eventuell kris.

Om ett instituts problem blir så allvarliga att institutet inte längre är livskraftigt ska Riksgälden besluta om vilken krishanteringsmetod som är lämplig. Systemviktiga institut hanteras genom resolution. Icke systemviktiga institut tillåts gå i konkurs. Insättningsgarantin gäller oavsett krishanteringsförfarande. Riksgälden bedömer varje år vilka institut som är systemviktiga eller icke systemviktiga. I april 2020 räknas nio banker som systemviktiga i Sverige. Se vilka nedan.

Vid resolution kan Riksgälden ta kontroll över ett krisande institut för att upprätthålla den finansiella stabiliteten. Bankens aktie- och fordringsägare ska stå för kostnaderna för krishanteringen. Det sker genom så kallad skuldnedskrivning, som innebär att aktie- och fordringsägare kan få värdet av sitt innehav nedskrivet till noll eller få sin fordran konverterad till aktiekapital.

För att resolution ska kunna genomföras måste banken ha en viss mängd eget kapital och skulder som går att skriva ner, så att förluster kan täckas och kapitalet återställas. Riksgälden beslutar därför årligen om ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder (MREL) för varje systemviktigt institut.

Om den finansiella stabiliteten är hotad och institutets egna resurser inte räcker till kan staten använda olika reserver och fonder som byggts upp med avgifter från bankerna och instituten. I Sverige finns resolutionsreserven, insättningsgarantifonden och stabilitetsfonden.

Resolutionsreserven uppgick år 2019 till 43,5 miljarder kronor. Bankerna betalade in 6 miljarder i årsavgift, vilket motsvarar 2,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna.

EU:s krishanteringsdirektiv har reviderats för att införa globala överenskommelser och harmonisera det europeiska regelverket. Revisionen är en del av det så kallade bankpaketet. Implementeringen i svensk rätt pågår. De nya reglerna ska träda ikraft i Sverige den 28 december 2020.

Bankföreningens syn

Bankföreningen har verkat för att genomförandet av det så kallade bankpaketet i svensk rätt ska ligga nära EU-direktivet för att skapa lika spelregler och en väl fungerande inre marknad inom EU. Bankernas verksamhet blir alltmer gränsöverskridande vilket ställer krav på en ökad harmonisering av regelverket. Det innebär att det inte finns utrymme för Riksgälden att tillämpa nationella principer som går utöver EU:s krishanteringsdirektiv. Bankföreningen har drivit frågan att resolutionsreserven ska ha en målnivå på 3 procent av de garanterade insättningar och att inga avgifter ska tas ut efter att målnivån uppnåtts.

Systemviktiga institut: 
Handelsbanken, SEB, Swedbank, Landshypotek, Länsförsäkringar, SBAB, SEK, Skandiabanken och Sparbanken Skåne
Källa: Riksgälden, 31 december 2019