Riksbankens mått bristfälliga

Alla är överens om att det behövs verktyg för att förhindra att det byggs upp risker i det finansiella systemet. Krav på större buffertar i form av högre kapitaltäckningsgrader och bättre tillgång till likviditet i banksystemet har starka skäl bakom sig. I ett internationellt perspektiv står svenska banker starka. Trots eurokris förmår det svenska banksystemet att finansiera ekonomin. Utlåning till företagssektorn fortsätter att öka, i bjärt kontrast till delar av Europa som lider av kreditåtstramning. En omreglering av bank- och finansmarknaderna var nödvändig, men lika nödvändigt är det nu att finna rätt balans i nya initiativ. Flera av de frågor som nu är på den europeiska agendan kan skada svensk ekonomi och konkurrenskraft.

Förslaget på obligatorisk uppdelning av banker, enligt Liikanen-rapporten, kan leda till negativa effekter för svensk exportindustri och pensionsfonder, eftersom viktig service till dem blir dyrare eller försvinner. Förslaget om en finansiell transaktionsskatt för 11 EU-länder riskerar att drabba svensk kapitalmarknad trots att Sverige inte deltar.

Som en följd av finanskrisen har kraven på likviditet i banksystemet skärpts kraftigt och svenska banker uppfyller kraven på ett bra sätt.

När det gäller mer långsiktiga likviditetsrisker och krav på att matcha in- och utlåning har det visat sig svårt att hitta bra lösningar. Baselkommittén kom för tre år sedan med ett förslag – NSFR (Net Stable Funding Ratio). Förslaget fick kritik för att det får negativa konsekvenser för den reala ekonomin, vilket ledde till att Baselkommittén startade en översyn. Den översynen pågår fortfarande och en bättre lösning har ännu inte presenterats. Trots det vill nu Riksbanken att de svenska stora bankerna börjar redovisa NSFR – i dess gamla, bristfälliga tappning.

Kort beskrivet innebär det att banker bättre måste matcha löptiden på de krediter som ges ut med löptiden på bankens egen upplåning. Orsaken är lätt att förstå. Ju större skillnad det är mellan löptider på finansiering och utgivna krediter, desto större risk för instabilitet. Det blir en grannlaga uppgift att genomföra det utan att skada hushållens och företagens möjlighet till upplåning. En av bankens huvuduppgifter historiskt är ju att kunna omvandla kunders inlåning på kort tid till långa krediter, till exempelvis företagsinvesteringar.

Varför är då Riksbankens besked att banker ska rapportera uppfyllelsen av NSFR kvartalsvis ett problem? För det första är detta ett av de mest kontroversiella förslagen i den internationella debatten om regleringar av kapital och likviditet i banksektorn. Baselkommittén har inte ännu lyckats ta fram en definition av NSFR. Att börja redovisa ett mått som ännu inte är fastställt skapar bara frågetecken på marknaderna. För det andra tar NSFR inte hänsyn till att svenskt hushållssparande skiljer sig kraftigt åt från många andra länder, vilket gör att effekterna av NSFR kan bli mycket mer negativa i Sverige än på andra håll.

Svensk ekonomi kännetecknas av ett högt totalt sparande där också hushållen har en hög sparkvot. Det svenska hushållssparandet skiljer sig från många andra länders. Svenska hushåll sparar i stor utsträckning i aktie- och obligationsfonder och mindre utsträckning i traditionellt banksparande. Det är en styrka för företagens finansiering och för svensk ekonomi.

Ett sätt att förbättra NSFR-måtten är att kraftigt minska fondsparande till förmån för banksparande, eftersom det räknas som en stabilare finansieringskälla jämfört med marknadsfinansiering . Är det bra för svenskt företagande och tillväxt? Knappast. Ett annat sätt är minska löptiden för utgivna krediter till hushåll och företag. Det skulle föra över likviditetsrisken på kunderna, men är det önskvärt i en tid när vi behöver mer investeringar?

En mer långsiktig lösning är att utveckla finansmarknaderna så att bankers möjlighet till riktigt lång finansiering stärks. Men få institutionella placerare vill eller kan köpa obligationer på löptider över fem år – det skulle krävas ändrade placeringsregler hos de stora pensionsbolagen. Det kan vara önskvärt men det tar naturligtvis tid att utveckla.

Den svenska banksektorn har klarat att finansiera ekonomin i en tid av mycket stora påfrestningar från omvärlden. Det bör vi värna om. Nya regler som slår mot den finansiella delen av svensk ekonomi måste därför införas med eftertanke. Särskilt som den internationella debatten långt ifrån är avslutad.

Thomas Östros
Vd Svenska Bankföreningen

Publicerad den 11 juli 2013