Brister i förslaget om ränteskillnadsersättning

Utgångspunkten för diskussionen om villkor för förtidslösen bör vara att ingångna avtal ska hållas. Men vi anser att det ska vara möjligt för låntagaren att förtidslösa lån, till exempel om man säljer sin bostad eller ska byta bank.

Två principer är viktiga:
1) långivaren måste få ersättning för sina kostnader om låntagaren bryter avtalet i förtid,
2) villkoren för ränteskillnadsersättning får inte utformas så att låntagaren får incitament att systematiskt lösa sina lån i förtid enbart i syfte ta ett nytt lån med lägre ränta.

Om inte systemet följer dessa principer kan vi få ett nytt kundbeteende på marknaden, till exempel att man vid ett fallande ränteläge varje månad eller varje kvartal säger upp sitt lån och tar ett nytt lån till lägre ränta. I sådana fall kommer sannolikt villkoren för bundna lån att försämras avsevärt. En försiktig uppskattning är att räntan för bundna lån kan öka med åtminstone 0,5 procentenheter. Något som skulle kosta låntagarna 5 miljarder kronor per år. Det vore negativt av bland annat stabilitetsskäl om efterfrågan på bundna lån skulle minska (till följd av högre ränta på dessa lån). Låntagarna skulle till exempel bli mer sårbara för snabba och stora räntehöjningar.

Brister i nuvarande system
Det nuvarande systemet för ränteskillnadsersättning har brister. Kopplingen till statspapper har gjort systemet förmånligt för låntagaren under vissa perioder och förmånligt för långivaren under andra perioder.

Bankföreningen konstaterar att en schablonmodell alltid har brister. Den föreslagna modellen med schablonpåslag ger utfall som från rättvisesynpunkt kan variera förhållandevis kraftigt beroende på återstående löptid och prissättningen på olika löptider. Det kan därför finnas skäl till att återuppta utredningsarbetet i syfte att hitta en långsiktigt hållbar modell.

Förslaget om att använda bostadsobligationer istället för statspapper som grund för beräkningen av ränteskillnadsersättning är ett steg i rätt riktning. Vi har förståelse för att en schablonmodell är att föredra av enkelhets- och transparensskäl, även om en mer individualiserad modell (där hänsyn tas till det enskilda lånets specifika ränta och finansieringskostnad) skulle vara mer rättvis för såväl låntagare som långivare.

Kritisk till påslag på obligationsräntan
Vi är däremot starkt kritiska till utredningens förslag om att vid beräkningen göra ett påslag på obligationsräntan med 1,5 procentenheter. Vår analys visar att låntagarna i ett fallande ränteläge skulle kunna löpande lösa sina bundna lån och ta ett nytt lån med lägre ränta, ofta utan att alls behöva betala ränteskillnadsersättning. I praktiken skulle bundna lån komma att betraktas som rörliga lån med räntetak.

Vi ifrågasätter även utredningens beräkningar som ligger till grund för påslaget om 1,5 procentenheter. Enligt den analys som vi har gjort, med hjälp av information om faktiska utlåningsräntor från banker och bostadsinstitut, är skillnaden mellan faktisk bolåneränta och bostadsobligationsräntan väsentligt lägre än vad utredningen kommer fram till.

Även om vi är tveksamma till den föreslagna schablonmodellen kan vi konstatera att ett påslag på obligationsräntan med 0,8 procentenheter skulle skapa rimlig neutralitet mellan långivare och låntagare. Om påslaget blir högre finns en uppenbar risk för att räntan höjs och att villkoren för lån med lång räntebindningstid försämras, något som går stick i stäv med bankers och myndigheters syn om att bostadsfinansieringsmarknaden bör präglas av långsiktighet.

Publicerad den 22 augusti 2013