”Alla förlorar på EU-reglering av bankkort"

EU-kommissionen presenterade 2013 ett förslag som syftar till att minska kontantanvändningen och underlätta kort- och elektroniska betalningar. I stora delar av Europa för nämligen kortbetalningar en undanskymd roll i skuggan av kontanter. I Sverige betalar vi med kort 230 gånger per person och år medan motsvarande siffra i exempelvis Tyskland är 39 och i Italien 28. Kort ger både konsumenter och handlare tillgång till en säker och effektiv betalningsmetod. Vinsterna för samhället är även betydande. Till skillnad från kontanthantering innebär kortbetalningar mindre belastning på miljön i form av färre transporter, risken för rån minskar och det motverkar en svart ekonomi. Syftet med förslaget är bra. Problemet är metoden för att nå målen.

I Sverige tar vi för givet att vi kan betala vår taxiresa, vårt restaurangbesök eller internetköp med kort. Skälet till detta är att de 30 kortutgivare och tio inlösenföretag som finns i Sverige verkar i fri konkurrens på marknaden. Handelns kostnader för kortbetalningar har under den senaste tioårsperioden halverats samtidigt som funktionaliteten har förbättrats. Den nya EU-reglering som föreslås innebär att de priser som i Sverige sätts i fri konkurrens mellan leverantör och kund i stället ska bestämmas genom politiska beslut i Bryssel. Beslut som är utformade för att möta situationen i EU-länder med mycket outvecklade kortmarknader.

Att som Ludvigsson hävda att kortbetalningar är en guldgruva för bankerna och en minusaffär för konsumenter och handlare är att ge en felaktig bild av verkligheten. Riksbanken har i en studie år 2012 konstaterat att kontanter är mycket dyrare än kortbetalning. Bankerna har intäkter från kortbetalningar, men också kostnader. Det är bankerna som driver utveckling, innovation och säkerhetslösningar som möjliggör smidiga och säkra betalningar för handeln och konsumenterna. Kort sagt kan man säga att handeln vill ha bankernas service, men slippa betala för den. I gengäld säger man sig sänka priserna för konsumenter, men studier i länder som gjort liknande regleringar visar att konsumenterna inte får ta del av sänkningen utan mellanskillnaden stannar i stället kvar hos handlarna.

Så är handeln den stora vinnaren? Nej, det mesta tyder på att regleringarna inte skulle ha någon vinnare alls i Sverige. Utan intäkter minskar bankernas incitament att driva utvecklingen framåt och vi kommer tvärt emot förslagets syfte sannolikt att få en ökad kontantanvändning igen. För Sverige, där kontanthantering inte längre har någon central roll, skulle det vara förödande.

Ludvigsson skriver att "när en osund marknad görs mer hälsosam blir konsumenterna vinnare", men vad han på sikt kommer inse är att när en fungerande marknad regleras sönder blir alla förlorare. EU-regler bör beslutas när de löser ett gemensamt problem, men i det här fallet söker man en universallösning till utmaningar som ser olika ut i alla medlemsstater. I Sveriges fall kommer det föra utvecklingen bakåt och Ludvigsson bör nog revidera sin uppfattning

Leif Trogen, chef för Finansiell infrastruktur, Bankföreningen

Kurt Gjesten, vd för Visa Sweden och Europay Sweden

Publicerad den 19 december 2014