”Fel att lägga ansvaret för kontanter på banker”
Svenska banker har utvecklat trygga och säkra elektroniska sätt att betala samtidigt som de har värnat om tillgången till kontanter. Antalet uttagsplatser är i princip oförändrat de senaste tio åren trots att antalet uttag i automater har minskat med nära 70 procent. Uttagsautomaterna har på senare år även omfördelats från att ligga i anslutning till bankkontor till att finnas i köpcentrum och knutpunkter för kollektivtrafik, som tågstationer och bussterminaler. Bara i år öppnas drygt 40 nya kontantcenter där konsumenter kan ta ut och sätta in sedlar – och i vissa finns även tillgång till utländsk valuta. Totalt finns det nu över 100 kontantcenter och cirka 3 000 uttagsautomater runtom i Sverige. Bankerna kommer att fortsätta upprätthålla en god tillgänglighet till kontanter genom ytterligare kontantcenter med insättnings- och uttagsautomater, även om efterfrågan minskar.
Det har aldrig varit så enkelt att betala som nu. Kontaktlösa kort och Swish är de senaste betalningssätten i den ström av innovationer som inleddes med internetbanker och betalkort på 90-talet. Enligt rapporten "Sverige betalar 2017" har svenska folket i dag ett högre förtroende för kortbetalningar än för kontanter, vilket innebär att svenska konsumenter och företag i allt större utsträckning föredrar att betala elektroniskt. Det har lett till att efterfrågan på kontanter har minskat kraftigt hos både konsumenter och företag. Mängden kontanter i Sverige är i dag endast omkring 1 procent av BNP, vilket kan jämföras med euroländernas tio gånger så stora kontantandel.
Trots en minskad efterfrågan på kontanter har Riksbankskommittén gått fram med ett långtgående lagförslag som innebär att några få banker, utpekade efter storlek på insättningar, ska vara skyldiga att tillhandahålla omfattande tillgång till kontanttjänster med en betydande geografisk täckning. Att reglera hanteringen av kontanter i syfte att motverka den minskande efterfrågan framstår som ogenomtänkt. Ett sådant initiativ är inte förenligt med den utveckling i form av digitalisering, innovation och fintech som i dag sker i Sverige.
Även tunga aktörer såsom Finansinspektionen, Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen riktar skarp kritik mot förslaget. Bland annat skriver Finansinspektionen i sitt remissvar: "Att trygga tillgången till kontanter är en kollektiv nyttighet som staten rimligen bör svara för."
Flera brister i utredningens förslag är uppenbara:
- Enligt Bankföreningens bedömning, baserad på ett särskilt yttrande av professor Ulf Bernitz, kan förslaget strida mot EU-rättens statsstödsregler. Eftersom förslaget medför kostnader även på utländska banker med filial i Sverige samtidigt som mindre svenska banker undantas innebär förslaget en olikartad behandling av företag med likartad verksamhet. Med andra ord medför förslaget att vissa av företagen missgynnas på ett sätt som snedvrider konkurrensen på marknaden till dessa företags nackdel.
- Tillgängligheten till kontanter blir inte bättre med den föreslagna regleringen, som bygger på avståndet mellan bostadsort och kontanthanteringspunkt. För den enskilda individen är det naturligtvis bättre att ha tillgång till kontanter på det ställe där kontanter efterfrågas och används, alltså i närheten av butiker och samhällscentra, än på en plats där behovet inte uppstår. Den föreslagna regleringen innebär i praktiken att tillgängligheten till kontanter riskerar att försämras, tvärtemot förslagets syfte.
- De sanktioner som utredningen föreslår är oproportionerliga. Om ett större antal personer skulle få längre än 25 kilometer till en kontanthanteringspunkt, på grund av exempelvis misstag, slarv eller felbedömning från den övervakande myndigheten skulle sanktionsavgifterna kunna bli orimligt höga. Vid exempelvis en bristande måluppfyllelse på 5 000 personer för uttagsautomat och 18 000 för deponi blir den sammanlagda sanktionsavgiften 690 miljoner kronor.
Avslutningsvis väcker utredningens förslag en stor principiell fråga. Det saknas, så vitt vi känner till, tidigare kända fall där staten ålagt enskilda företag att, under hot om sanktioner och utan ersättning, utföra ett i grunden offentligt åtagande. Skulle utredningens förslag genomföras kan en sådan lag agera prejudikat inför framtida politiska beslut.
I stället för förhastade och illa underbyggda delförslag bör utredningens slutbetänkande, som presenteras om ett år, ta ett helhetsgrepp om betalinfrastrukturen där Riksbankens ansvar för kontantförsörjningen klargörs och preciseras. I början på 1980-talet hade Riksbanken ett 20-tal kontantdepåer som den därefter successivt har stängt och i dag finns endast en kontantdepå kvar, med konsekvensen att kontanter blivit dyrare för bankerna att tillhandahålla. Riksbanken bör därför återta ansvaret för kontantdepåerna i landet. Om tillgången till kontanter är ett samhällsviktigt åtagande bör dessutom ytterligare åtgärder över statsbudgeten övervägas. Redan i dag finns ett statligt stöd till så kallade betaltjänstombud som kanaliseras via länsstyrelserna. Problemet är att merparten av dessa medel går till intern administration och aldrig når ut i stöd till betaltjänstombud. Direktivet till länsstyrelserna bör därför ändras så de uppdras att agera proaktivt för att upprätta betaltjänstombud i stället för som i dag då medlen inte kommer till nytta då de endast kan äskas.
Bankföreningen är en konstruktiv part och vi är därför öppna för dialog om hur stat, banker och handeln tillsammans kan underlätta för de människor som av olika anledningar föredrar att betala med kontanter framför elektroniska betalsätt. Ett mål som utredningens nuvarande förslag inte uppnår.
Hans Lindberg
vd Svenska Bankföreningen