Hans Lindberg: Bankerna är inte gynnade
"Regeringen försöker för tredje gången införa en bankskatt. Men att bankerna är skattemässigt gynnade stämmer inte – redan i dag står bankerna för 4 procent av BNP men betalar 11 procent av bolagsskatteintäkterna." Det skriver Bankföreningens vd Hans Lindberg på DI Debatt idag.
Att företag får tillgång till banklån är avgörande för produktion och sysselsättning. Med ytterligare kapital kan företag investera i nya innovationer och maskiner som höjer den svenska ekonomins tillväxtpotential.
Mot bakgrund av detta vore en bankskatt djupt olycklig – särskilt i ljuset av nuvarande konjunkturläge. En bankskatt införd mitt i en lågkonjunktur riskerar bli som en blöt filt över den svenska ekonomin. Tillfället för införandet sammanfaller dessutom med det nya Baselregelverket för kapitaltäckning, vilket riskerar att dämpa företagens kreditförsörjning ytterligare.
Regeringen försökte under förra mandatperioden, vid två tillfällen, införa en bankskatt. De bankskatter som finansministern föreslog då kritiserades hårt för deras negativa effekter. Beräkningar av det första förslaget, som var storleksmässigt jämförbart med det nya förslaget, visade att det riskerade att leda till uppemot 16 000 färre jobb i finanssektorn. Det andra förslaget övergavs bland annat eftersom det sannolikt stred mot EU:s statsstödsregelverk.
Mycket talar för att det nya förslaget kommer innebära motsvarande effekt med tusentals färre jobb i banksektorn och skadliga spridningseffekter för resten av ekonomin.
Utöver en ny bankskatts skadliga effekter för tillväxt och sysselsättning är det bekymmersamt på vilket sätt regeringsföreträdare argumenterat för dess införande.
Som motiv för införandet av en ny banskatt anger regeringen nu tre skäl: att finansiella kriser är kostsamma, att bankerna påstås göra oskäligt stora vinster och att bankerna skulle vara skattemässigt gynnade. En genomgång visar att dessa påståenden inte håller för granskning:
Bankerna betalar redan omfattande avgifter inför framtida finansiella kriser. Bankerna betalar redan i dag stora summor årligen till resolutionsreserven och insättningsgarantin. Resolutionsreserven består främst av bankernas egna medel att använda för att stötta det finansiella systemet vid en kris och insättningsgarantin skyddar bankkundernas pengar även om banken skulle gå omkull.
Bankerna betalade omkring 6 miljarder kronor i resolutionsavgifter för 2018 och avgifterna för insättningsgarantin var drygt 2 miljarder kronor. De totala reserverna (insättningsgarantifonden, resolutionsreserven och stabilitetsfonden) uppgick 2018 till ungefär 120 miljarder kronor.
Bankerna gör inga övervinster. Bankerna tillsammans redovisar stora vinster räknat i kronor men i relation till det egna kapitalet är vinsterna i nivå med, eller lägre än, andra stora företag. År 2018 hade de fyra största bankerna på den svenska marknaden – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – en lönsamhet som, liksom föregående år, var något lägre än snittet för de största företagen på Stockholmsbörsen. Sandvik, Volvo och H&M är exempel på avsevärt mer lönsamma bolag.
De skattetekniska motiven saknar legitimitet. På regeringens presskonferens i helgen påstods att bankerna skulle vara skattemässigt gynnade på grund av tidigare ränteavdragsbegränsningar och bolagsskattesänkningar.
Men även vid en optimistisk tolkning går det inte att finna att bankerna skulle vara skattemässigt gynnade med mer än drygt en miljard kronor. Skatten som nu planeras och är tänkt att inbringa 5 miljarder kronor i ökade skatteintäkter är storleksmässigt alltså upp till fem gånger så stor som den påstådda summan bankerna gynnats med skattemässigt. Redan i dag står bankerna för ungefär 4 procent av Sveriges BNP men betalar 11 procent av de totala bolagsskatteintäkterna.
Bankskatten skulle motsvara en ökning av bankernas bolagsskatteinbetalningar med omkring 35 procent. Förslaget saknar helt proportion till det påstådda skattemässiga gynnandet.
Att godtyckligt ålägga utpekade branscher en snedvridande straffbeskattning riskerar att urholka legitimiteteten för skattesystemet. Förslaget kan därtill innebära allvarliga konkurrenssnedvridningar mellan svenska och utländska banker. Ett förslag om en särskild bankskatt kan därmed återigen riskera att bryta mot EU:s statsstödsregelverk.
Förhoppningsvis tar regeringen och samarbetspartierna nu ansvar för de svenska jobben och företagen och hittar en bättre finansieringslösning för sin politik.
Hans Lindberg, vd för Svenska Bankföreningen