Bankfokus Nr 1, 2017

Nytt krav på nedskrivningsbara skulder

Riksgälden har publicerat den slutliga utformningen av resolutionsregelverkets krav på nedskrivningsbara skulder, MREL. Jämfört med det förslag som lades fram förra våren har en viss anpassning skett till kommande EU-regler. De svenska MREL-kraven är dock fortfarande avsevärt strängare än de som kommer att gälla andra banker i EU.

  Enligt resolutionsregelverket ska Riksgälden, om det bedöms nödvändigt för den finansiella stabiliteten, ta kontrollen över en bank som håller på att gå i konkurs. Banken ska i Riksgäldens regi rekonstrueras eller avvecklas på ett ansvarsfullt sätt. För att kunna åstadkomma detta utan att behöva använda skattemedel ställs krav på att banker måste ha tillräckligt med kapital och skulder som kan bära förluster eller omvandlas till aktiekapital. Detta krav benämns minimikrav på medräkningsbara skulder, eller med en engelsk förkortning MREL.

MREL består av två delar: ett förlustabsorberingsbelopp och ett återkapitaliseringsbelopp. Förlustabsorberingsbeloppet utgörs av bankens grundläggande kapitalkrav medan återkapitaliseringsbeloppet är det som krävs för att Riksgälden ska kunna genomföra en resolution. Det innebär att banker som inte anses vara systemviktiga, det vill säga sådana som kan försättas i konkurs utan att den finansiella stabiliteten hotas, och alltså inte förväntas bli föremål för en resolution, får ett återkapitaliseringsbelopp som är lika med noll. Den stora majoriteten av svenska banker kommer således inte att få ett MREL överstigande det kapitalkrav som de redan har. I dagsläget är det inte klart vilka banker som kan komma att anses vara systemviktiga utöver de fyra stora. Det slås fast av Riksgälden senare i år.

Vid fastställande av MREL tas hänsyn till hur kapitalkravet är sammansatt. Bland annat exkluderas de olika buffertkraven eftersom dessa ska kunna förbrukas innan det kan bli aktuellt att försätta en bank i resolution. Riksgälden ställer sedan som krav att en betydande del av MREL ska täckas av skulder som är efterställda andra skulder, det vill säga sådana där långivaren får betalt efter andra långivare.

Enligt Riksgäldens konsekvensanalys uppgår de fyra stora bankernas emissionsbehov av efterställda skulder till cirka 500 miljarder kronor, vilket kan innebära en merkostnad för de fyra på uppemot 2,5 miljarder kronor per år.

– Bankföreningens bedömning är att de krav som Riksgälden ställer på de stora svenska bankerna är mer långtgående än motsvarande krav som ställs på andra stora systemviktiga banker i EU. Kraven är också tuffare än TLAC, det krav som ställs på de globalt systemviktiga bankerna, säger Johan Hansing.

MREL och TLAC

Sedan den finansiella krisen har det globalt och i EU beslutats om åtgärder för att undvika att skattemedel används för att rädda stora banker med problem. Förluster som uppstår ska tas av bankens aktieägare och kreditgivare, istället för av skattebetalarna.

De två nya kraven MREL (för banker i EU) och TLAC (för globalt systemviktiga banker) syftar till att säkerställa att banker har tillräckligt med kapital och skuldinstrument som kan skrivas ned eller omvandlas till eget kapital, för att kunna hantera förluster och återkapitalisera banker.

 

Bankfokus NR 1 • MARS 2 0 1 7