Skatt

Riskskatt för vissa kreditinstitut

Den 17 september presenterade regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna ett förslag på ännu en skatt på bankers verksamhet och kunder. Beskattningsunderlaget ska utgöras av summan av kreditinstitutets skulder vid beskattningsårets ingång, hänförliga till verksamhet som kreditinstitutet bedriver i Sverige.

Fakta och effekter av förslaget till riskskatt för vissa kreditinstitut
Bankföreningen avstyrker regeringens förslag till riskskatt för vissa kreditinstitut. Skatten har ett oklart motiv, är rättsosäker samt har negativa effekter för tillväxt och konkurrens. Lagtexten är svårtolkad och skapar i sig snedvridningar mellan kreditinstitut med olika legal struktur. Dessutom står förslaget till skatt med stor sannolikhet i strid med EU:s statsstödsregler.

Fakta
• Av Sveriges 125 banker träffas initialt sju av skatten. Av de 35 utländska banker som är etablerade i Sverige kommer två att omfattas av skatten.
• Därutöver träffas de två offentligt ägda kreditinstituten Kommuninvest och Svensk Exportkredit av den föreslagna skatten.
• Skatteuttaget ska enligt förslaget uppgå till cirka 6,3 miljarder kronor år 2022 och ska sedan från och med år 2023 vara cirka en miljard högre.
• De nio institutens kostnadsökning skulle motsvara en höjning av bolagsskatten från 20,6 procent till cirka 30 procent.

Samhällseffekter
Även om skatten formellt tas ut på banker kommer den i förlängningen att vältras över på svenska företag och hushåll genom ökade lånekostnader. Bolånekostnader kommer att stiga med konsekvens att både bolån och hyror blir dyrare.
Att skatten enbart träffar ett fåtal aktörer på den svenska marknaden ger upphov till betydande konkurrenssnedvridningar. Utländska aktörer, aktörer vars skulder inte når upp till gränsvärdet och aktörer som använder andra alternativa finansierings-former som värdepapperisering eller bolånefonder, gynnas i förhållande till de som omfattas av skatten. På bolånemarknaden, där aktörer som inte träffas av skatten har en marknadsandel för nya lån på 23 procent, blir konkurrenssnedvridningen uppenbar. Även på marknaden för inlåning från hushåll, där de institut som inte träffas av skatten har en marknadsandel på 27 procent, blir effekten tydlig.

Beroende på hur lagförslaget ska tolkas finns det en uppenbar risk för att svenska banker får en kraftfull nackdel i konkurrensen med utländska banker. Bankföreningens uppskattning är att de största bankerna möter utländsk konkurrens i mot-svarande 15–20 procent av den verksamhet som återfinns på den svenska bankens balansräkning. Den föreslagna skatten snedvrider konkurrensen mellan små och stora banker och mellan svenska och utländska banker. Detta gör att förslaget enligt vår bedömning strider mot EU:s statsstödsregelverk.
Enligt förslaget ska skatten uppgå till en andel av kreditinstitutets totala skulder som kan hänföras till verksamhet som kreditinstitutet bedriver i Sverige. För stora svenexportbolag med global verksamhet är det en konkurrensnackdel om deras finansiering genom svenska banker fördyras. I förlängningen kan svensk tillväxt och sysselsättning påverkas negativt.

Svensk Exportkredit, SEK, har avgörande betydelse för att svenska exportföretag ska kunna hävda sig i internationell konkurrens. En betydande del av SEK:s export-främjande verksamhet är finansiering av utländska kunder till svenska exportföretag. Om denna finansiering fördyras kan det leda till att svenska exportörer går miste om stora affärer. Kommunägda Kommuninvest står för närmare 60 procent av finansieringen av svenska kommuner och kommunala bostadsföretag, främst i små och medelstora kommuner. Den fördyring som skatten skulle medföra har således central betydelse för finansieringen av investeringar i välfärd, bostäder och infrastruktur.

Rättssäkerhet och genomförbarhet
Skatten motiveras av att kreditinstitut vid en finansiell kris riskerar att orsaka väsentliga indirekta kostnader för samhället. Bankföreningen menar att denna risk idag får ses som ytterst liten mot bakgrund av de stabilitetsskapande åtgärder som genom-förts det senaste tio åren. Dels har kapitaltäckningskraven skärpts avsevärt, och i än högre grad för svenska banker än för banker i andra länder. Dels har ett omfattande krishanteringsregelverk införts i syfte att eliminera risken för att skattemedel ska behöva användas för att hantera finansiella kriser. Sverige har dessutom byggt upp ekonomiska skyddsvallar i form av unikt stora fonderade medel. De senaste fem åren har bankerna betalat in 37 miljarder kronor till insättningsgarantifond och resolutionsreserv. De totala medlen för att hantera banker i kris är 128 miljarder kronor.

I sin konstruktion framstår skatten som varken legitim eller rättssäker. Det saknas diskussion om storleken på de indirekta kostnader som skatten enligt förslaget ska täcka. Gränsvärdet för att träffas av skatten tycks vara godtyckligt valt. Kon-struktionen med ett gränsvärde innebär dessutom en betydande och tillväxt-hämmande tröskeleffekt eftersom banker som passerar tröskelvärdet får en momentan skatteeffekt på omkring 100 miljoner kronor.

Mot bakgrund av att enbart ett fåtal av de konkurrerande aktörer som säljer finansiella tjänster träffas av skatten har Bankföreningen gett två professorer – Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, och Jérôme Monsenego, professor i internationell skatterätt – i uppdrag att göra rättsliga bedömningar av om förslaget strider mot EU:s statsstödsregler. Båda två konstaterar att skatten är selektivt missgynnande och inte kan rättfärdigas mot bakgrund av sitt oklara syfte. Deras slutsats är att för-slaget till riskskatt sannolikt strider mot EU:s statsstödsregler.