Guido Ravoet
– för de europeiska bankernas talan

Guido Ravoet, generalsekreterare på europeiska bankföreningen EBF, tar emot på kontoret i EU-kvarteren i Bryssel. Han talar lugnt och tålmodigt, även när han säger att något är ett problem. Enda gången han snubblar på orden och liksom snappar efter luft är när han pratar om leverage ratio, som han anser är ett amerikanskt och otroligt dumt påhitt.

EBF, som är den samlade styrkan av alla bankföreningar i Europa, både de 27 i EU och de fyra i EFTA-länderna, arbetar med alla frågor som är av intresse för de europeiska bankerna.

– Vi är de enda som tar sig an alla frågor som kommer, även de mest tekniska, och vi är EU-politikernas främsta bollplank vad gäller lagförslag på det finansiella området. Vår legitimitet kommer sig att vi representerar alla europeiska banker, och att vi har så stor samlad kompetens.

Experter på olika områden
Sekretariatet är bara knappt 40 personer, men räknar man in alla EBF:s arbetsgrupper och kommittéer där folk från de nationella bank-föreningarna och bankerna sitter med, rör det sig om 300 experter på olika områden. Kontakten med EU-kommissionen och EU-parlamentet är daglig.

På agendan för året finns ett brett spektrum av frågor: dataskydd, corporate governance, ansvarsfull kreditgivning, betalningstjänster, redovisning och skatter. Sedan finanskrisen är dock fokus på de nya kraven på bankernas kapital och likviditet, liksom på krishantering och banktillsyn.

Vad tror du alla de nya finanskrisrelaterade reglerna får för effekt?

– Det är det ingen som vet. Men en sak är säker och det är att effekten blir väldigt stor. Det kommer att bli ett stort tryck på marknaderna för att dra in allt nytt kapital bankerna måste ha. Särskilt för små banker kan det bli problem.

Andra brancher påverkas
Och det är inte bara bankerna som berörs utan även hushållen och företagen, eftersom bankernas utlåningskapacitet påverkas och räntorna blir högre, samtidigt som bankerna kommer att konkurrera med företagen om investerarnas pengar.

– Där har vi en allierad i Business Europe, den europeiska näringslivsorganisationen, som helt klart ser det som ett problem.

Baselkommittén håller nu på med en studie där man ska försöka beräkna konsekvenserna av de nya reglerna för banksektorn. Det är tydligt att Guido Ravoet tycker att Baselkommittén varit alldeles för sen i starten, och EBF har under tiden satt igång sina egna konsekvensanalyser, varav en tillsammans med den internationella finansorganisationen IIF. I den inriktar man sig på följderna för den reala ekonomin.

För stort fokus på kapitalkrav
– Även utan att ha resultaten av studierna tycker vi att alldeles för stort fokus har lagts på ökat kapitalkrav. Krisen orsakades inte av dålig solvens utan av problem med likviditet och riskhantering, så det är där insatserna bör göras.

Han håller med om att Basel II-reglerna har luckor, särskilt avseende värdepapperisering och handelslager, och han stödjer förändringarna som föreslagits i CRD III.

– Vårt problem är Basel III, eller CRD IV som det kallas när det ska in i EU-lagstiftningen. Där vill man införa leverage ratio, där i våra ögon säkra tillgångar, som bolån, straffas. Det föreslås också ett VÄLDIGT tungt ramverk för likviditetsriskhantering. Baselkommittén har överreagerat.

Det är nu han snappar efter luft och letar efter ord för att beskriva hur dumt han tycker det är att USA fått igenom leverage ratio i G20. I korthet:

Kohandel i G20
– Det är USA som har haft vansinniga regler för bolån och tillåtit belåningsgrader på 120 procent – inte vi i Europa. Leverage ratio förnekar hela logiken med Basel II. Men det har amerikanerna ju inte ens infört än, så kohandeln i G20 var väl att Europa måste acceptera leverage ratio för att få USA att acceptera Basel II.

Men nu är leverage ratio här för att stanna, tror Guido Ravoet, så EBF ägnar sin kraft åt att göra det bästa av situationen.

– Basel vill att det ska vara bindande, ett pelare I-mått. Vi arbetar nu på att få dem att acceptera det som pelare 2, det vill säga att det ska vara en indikator i en dialog mellan tillsynen och banken, snarare än en hård siffra. Det skulle vi kunna leva med.

Löser inget här och nu
Han är också skeptisk till EU:s brådska att införa förändringarna så långt före omvärlden.

– Vi vill ha lika spelplan mellan Europa och övriga världen, särskilt USA, så låt oss först se vad de gör innan vi går vidare. De här regelförslagen löser inga problem här och nu utan ska förhindra en ny kris, som väl ingen tror kommer inom de närmsta två-tre åren i alla fall.

Även på den europeiska hemmaplanen kan det vara nog så svårt att få lika villkor för företagen i de olika länderna, och exemplet med Finansinspektionens tal om att införa likviditetsreglerna i Sverige före resten av EU får honom att uppge en trött suck.

Nationalistiska tendenser
– Det gör det bara än svårare att uppnå målet om ett enda europeisk regelverk. Även Storbritannien håller på med egna likviditetsregler. 

Han beklagar de nationalistiska tendenserna bland medlemsländernas myndigheter och regeringar i finanskrisens spår, men förstår att de grundar sig på en önskan att visa för medborgarna att man gör någonting.

– EU:s gemensamma marknad är högsta prioritet för EBF. Vi verkar för fullharmonisering utan möjlighet till nationella pålägg. För banker verksamma i olika länder är det en mardröm med alla olikheter. Därför är vi väldigt positiva till att skapa en europeisk tillsynsmyndighet som får mandat att skapa bindande standarder. Då får vi en enda regelbok.

Oöverskådligt perspektiv
Och det vill EBF ha så fort som möjligt. Därför är organisationen också tveksam till EU-parlamentets förslag att ytterligare stärka den nya tillsynsmyndighetens mandat. Det är visserligen ett långsiktigt mål, men om det innebär att EU:s grundlag, fördraget, måste ändras blir tidsperspektivet oöverskådligt. Lissabonfördraget tog mer än sex år att få igenom.

EU-parlamentet har också nyligen föreslagit att det inrättas en ”EU resolution fund”, en stabilitetsfond, vars medel ska användas om en gränsöverskridande bank håller på att gå omkull. Vad är EBF:s ståndpunkt?

Betala två gånger
– Vi i banksektorn vill inte betala två gånger. Först genom överdrivna kapital- och likviditetskrav, sedan genom avgifter till en stabilitetsfond. Men om upprättandet av en fond kan sänka de andra kraven, då är det möjligtvis acceptabelt. Och om vi måste välja mellan en skatt som går in i statskassan eller in i en stabilitetsfond, då väljer vi naturligtvis den senare.

EBF anser dock att det finns många obesvarade frågor som kommissionen måste reda ut innan man går vidare med projektet, såsom hur fonden ska samverka med de nationella stabilitetsfonderna och vad som ska vara triggerhändelser för att få använda av medlen.

För några veckor sedan mötte Guido Ravoet och de andra i EBF:s ledning den nytillträdde kommissionären för inre marknaden, Michel Barnier, för första gången. Intrycket var gott och han vill inte gå med på att fransmän generellt skulle vara mer regleringsivriga än andra. Däremot tycker han sig se att hela den nya kommissionen lägger mer tyngd på den sociala och konsumentrelaterade dimensionen.

– Förut hade vi irländaren Charlie McCreevy som kommissionär, champion i marknadsliberalisering, även om han blev lite försiktigare när krisen kom. Nu har vi fått en kommissionär som också har ett öga på konsumentperspektivet. Men det ska vi i branschen också ha, det är ju dem vi servar.

Vital roll
Om EBF har både kommissionens och parlamentets öra vad gäller finansmarknadsfrågor, så har de nationella bankföreningarna desto bättre ingång till ministerrådet, anser Guido Ravoet. De bearbetar sina regeringar på hemmaplan, så när frågan väl kommer till ministerrådet är ståndpunkterna färdiga.

– De nationella bankföreningarna har en vital roll att spela tillsammans med oss. 

Se fakta om EBF

Publicerad den 23 april 2010