Reglering – på gott och ont

"Om det inte tidigare stått klart så har den globala finanskrisen visat att en väl fungerande finansmarknad är det moderna samhällets kärna. När den inte fungerar är det inte heller så mycket annat som fungerar i samhället. Därför har finansbranschen en särställning i det ekonomiska systemet. Eftersom vår bransch har större betydelse för hela samhället än många andra ”smala” branscher är det klart att finansbranschen globalt sett regleras stramare än annan företagsverksamhet. Så ska det också vara.

Nobelpristagaren i ekonomi George Akerlof och hans kollega Robert Shiller gav i fjol ut en bok som behandlar finansmarknadens mänskliga sidor och marknadens djuriska drifter. Det är lätt att hålla med professorerna om att de mänskliga faktorernas inverkan på finansmarknaden inte bör underskattas. Här hjälper inte ens digitaliseringen av marknaden eller datoriseringen av börshandeln. I sista hand är det alltid människor med mänskliga svagheter som ligger bakom avgörandena. Regleringens syfte är att tygla marknadens djuriska krafter. Men att genom reglering röja undan det mänskliga går nog inte.

Det är därför en felaktig slutsats att tro att regleringen kan lösa alla tänkbara problem och förebygga störningar. Först och främst är det på en global marknad omöjligt att åstadkomma en så heltäckande reglering att den kan omfatta alla aktörer och förutse alla situationer. Det finns alltid de som bryter mot reglerna. Kriminalitet kan inte förhindras med lagar.

God reglering uppstår inte utan att det finns ett förtroende mellan lagstiftarna, myndigheterna och marknadsaktörerna. Det är också viktigt med stabilitet. Normer som ideligen ändras är irriterande och medför vanligtvis onödiga kostnader.

Regleringen bör också möjliggöra bättre lagstiftning. Det innebär bland annat krav på sakliga konsekvensanalyser och konsultationer.

När regleringen fungerar som allra bäst underlättas också finansbranschens möjligheter att bidra till välstånd i samhället. Eftersom finansmarknaden i väsentlig grad bygger på förtroende resulterar ett stärkt förtroende till att marknaden fungerar bättre. Marknaden behöver reglering bland annat för att trygga affärsverksamheten, slå vakt om marknadsaktörernas rättigheter, främja konkurrens och transparens samt bidra till ekonomisk integration.

En viktig dimension som ofta glöms bort är att en högklassig reglering även behövs för att skapa förutsättningar för tillväxt. Tillväxten är bättre i ett samhälle där det råder bra balans mellan reglering och marknadsstyrning.

I den nordiska debatten är det värt att beakta att regleringen i betydande grad kan effektivisera verksamheten inom finansbranschen, om den klarar tre grundläggande krav:

* Nyttan av regleringen bör överstiga de kostnader som den orsakat. Denna bedömning måste beakta såväl direkta som indirekta kostnader och nyttoaspekter. På finansmarknaden kan speciellt de indirekta effekterna ofta vara avsevärda.

* Reglering ska till först när det inte med marknadsbaserade lösningar går att komma fram till ett bra slutresultat. Finansmarknaderna i Sverige och Finland har under denna finanskris visat sin hållbarhet och sin förmåga att fungera även när det globala finanssystemets grundvalar har skakats om.

* Regleringen bör vara neutral med hänsyn till konkurrensen på en öppen marknad. Det är viktigt att konkurrenseffekterna klarläggs globalt. På en global marknad bör regleringen bemöta aktörerna jämbördigt, inom såväl de enskilda staterna som staterna emellan. Särskilt viktigt är det att regleringen är konkurrensneutral på de nordiskbaltiska finansmarknaderna, som numera är starkt integrerade. Bland annat måste tillsynsmyndigheternas roll i home- respektive hostländerna vara klart definierade.

Det förefaller klart att en god reglering spelar en central roll för ekonomisk tillväxt och konkurrens, men frågan är, hur den bäst kan åstadkommas. Bland annat har självregleringens fördelar diskuterats mycket. Sant är att marknadsaktörerna bättre förbinder sig att följa spelreglerna vid självreglering. Aktörerna har själva den bästa kunskapen om rådande förhållanden, vilket också gör fasen för verkställande snabbare.

Normer som baserar sig på självreglering kan också snabbare anpassas till förändringar i verksamheten och dess miljö. Men det finns också utmaningar. Självreglering kan bli ineffektiv utan sanktioner. Å andra sidan, för att de politiska beslutsfattarnas mål för regleringen ska uppnås är det nödvändigt att besluta vad som bör göras med ”fripassagerare” som inte önskar följa de överenskomna spelreglerna.

God reglering kan ha en mycket positiv inverkan på finansbranschens konkurrenskraft, men dålig kan förstöra allt. Den största risken nu är risken för överreglering. Om regleringen går för långt och inte klarar de tre grundläggande kraven får den aktörerna och verksamheten att flytta till andra spelplaner. Överdriven reglering kan också försämra finansbranschens möjligheter att sköta sina egentliga uppgifter. Ett dylikt läge karakteriseras av svagare tillväxt, ineffektiva strukturer på en ineffektiv finansmarknad och en oönskad koncentration av risker.

”Precis såsom sjukdomar sprider sig genom smitta sprider sig också investerarnas förtroende och misstro”, skrev de ovan nämnda professorerna. Javisst. Och regleringen verkar som medicin mot smittospridningen. Regleringen fungerar inte alltid och den kan ha oönskade biverkningar, men då den är bra är den ett effektivt botemedel.”

Piia-Noora Kauppi
vd på Finansbranschens Centralförbund i Finland

Publicerad den 23 april 2010