Nya regler för betalningar
Den 1 augusti 2010 trädde två nya lagar i kraft som ska stärka konsumentskyddet vid betalningar. Det är Lag om betaltjänster och Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Genom de två lagarna anpassades den svenska lagstiftningen till EU:s direktiv om betaltjänster.
För att förverkliga EU:s vision om en gemensam marknad för betalningar är det en förutsättning att alla finansiella aktörer inom EU har ett och samma regelverk. EU-kommissionen har därför under flera år arbetat fram ett direktiv för betalningar på EU:s inre marknad. Direktivet kallas för Payment Services Directive, PSD, på svenska Betaltjänstdirektivet. Syftet är att det ska bli enklare för företag som tillhandahåller betaltjänster att konkurrera över gränserna och därigenom kunna erbjuda konsumenterna bättre och billigare tjänster.
Genomfört i alla EU-länder
Meningen var att Betaltjänstdirektivet skulle vara genomfört i samtliga 27 EU- och EES-länder senast den 1 november 2009. (I EES ingår samtliga EU-länder samt Norge, Liechtenstein och Island.) Flera av EU-länderna, däribland Sverige, blev dock försenade med att anpassa sin lagstiftning till det nya direktivet.
De svenska lagarna, som trädde i kraft den 1 augusti 2010, omfattar alla konton, tjänster och produkter som är avsedda för betalningar. Betalkonton är konton där man exempelvis får in lönen eller pensionen samt betalar räkningar. Exempel på andra tjänster och produkter som omfattas är kontokort och Internetbanken samt pinkod och kod-dosa för användning av sådana tjänster.
De två lagarna är:
Lag om betaltjänster, som innebär tydligare och mer konsumentvänliga regler för betalningar. Bland annat regleras hur lång tid en betalningstransaktion som längst får ta att genomföra och vem som bär ansvaret när en transaktion inte blir genomförd. Lagen innebär också regler om vilken information som bankerna ska ge till kunderna. Dessutom förbjuder den en handlare att ta ut en avgift av den som betalar med kort.
Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, som klargör vilka skyldigheter en kontohavare har vid användningen av ett betalningsinstrument, till exempel att spärranmäla ett förlorat kort, och vilket betalningsansvar som gäller vid obehöriga transaktioner. Exempel på betalningsinstrument är kontokort, pinkod och kod-dosa till bankernas internettjänst.
Lagen innehåller regler för hur förlusten ska fördelas om till exempel ett kort hamnar i orätta händer och används av någon som inte har rätt att göra det. Det är i allmänhet svårt att ta reda på vem som har använt kortet och då blir frågan om banken eller kontohavaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten.
Om en kontohavare har brutit mot villkoren genom grov oaktsamhet ska ansvaret, till skillnad från i dag, vara begränsat till 12 000 kronor. Denna beloppsbegränsning gäller inte om kontohavaren har hanterat sitt betalningsinstrument på ett särskilt klandervärt sätt då måste han eller hon stå stå för hela förlusten. Exempel på klandervärt sätt är lämna kontokortet lättillgängligt och obevakat, till exempel på en badstrand, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang.
En kontohavare ska också ansvara för hela beloppet om han eller hon inte inom viss tid underrättar banken om en obehörig transaktion.
När det gäller obehöriga transaktioner där en personlig kod, till exempel en pin-kod, har använts ska kontohavaren stå för en självrisk om högst 1 200 kronor.
Uppdaterad den 23 januari 2012