Åtgärder för finansiell stabilitet

Efter finanskrisen 2008 och 2009 infördes olika program för garantier och kapitaltillskott i syfte att värna den finansiella stabiliteten. Riksgälden har en central roll vid statliga åtgärder att värna den finansiella stabiliteten. Myndigheten ansvarar för att ge lånegarantier, kapitaltillskott till solventa banker och hantera akut stöd till banker i kris.

Garantiprogrammet

Garantiprogrammet, som upphörde att gälla i juni 2011, gav banker, bostadsinstitut och vissa kreditmarknadsbolag möjlighet att avtala med staten om garantier för en del av sin upplåning. Det betyder förenklat att staten mot en avgift lovade att träda in om institutet inte kunde betala sina långivare.

Det finns fortfarande garanterade lån inom programmet, men efterhand som de förfaller minskar stocken av dessa lån. I oktober 2012 uppgick den totala volymen utställda garantier i programmet till 38 miljarder kronor. Den maximala beloppsgränsen för programmet var 1 500 miljarder kronor.

Kapitaltillskottsprogrammet

Kapitaltillskottsprogrammet skapades för redan solventa banker och innebar att dessa kunde få ett statligt kapitaltillskott i form av aktiekapital eller så kallat hybridkapital. Programmet omfattade högst 50 miljarder kronor och löpte ut den 30 juni 2011. I april 2009 deltog staten i Nordeas nyemission och tecknade aktier för 5,6 miljarder kronor.

Tillskottet till en enskild bank fick högst motsvara en ökning av kapitaltäckningsgraden om 2 procentenheter. För de banker som fick tillskott begränsades dessutom ersättningarna till företagsledningen.

Särskilt stöd till kreditinstitut

Riksgälden kan för statens räkning ingripa om ett finansiellt institut skulle få så djupa ekonomiska problem att det finns risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet. Riksgälden har ett brett mandat att vidta åtgärder och det är i förväg svårt att förutse vilka åtgärder som kan bli aktuella. Några exempel kan vara likviditetsstöd, garantier och kapitalförstärkning.

Stabilitetsfonden

För att finansiera statliga åtgärder att stödja det finansiella systemet har Riksdagen beslutat att bygga upp en stabilitetsfond. Banker och andra kreditinstitut betalar en årlig stabilitetsavgift till fonden. Avgiften uppgår till 0,036 procent av vissa delar av institutets förpliktelser enligt fastställd balansräkning.

År 2011 uppgick den sammanlagda stabilitetsavgiften som bankerna och kreditinstituten betalade till drygt 3 miljarder kronor. Målet är att stabilitetsfonden år 2023 ska uppgå till motsvarande 2,5 procent av BNP. Inledningsvis tillförde staten 15 miljarder kronor genom ett särskilt anslag. Fondens sammanlagda behållning, inklusive marknadsvärderade Nordeaaktier, uppgick till 40,7 miljarder i oktober 2012.

Insättningsgarantin och investerarskyddet

Insättningsgarantin innebär att staten genom garantin ersätter de pengar kunderna har satt in på alla typer av konton hos banker, kreditmarknadsföretag med flera institut.

Om ett institut skulle gå i konkurs eller när Finansinspektionen beslutar, ersätter garantin upp till motsvarande 100 000 euro per kund och institut. Syftet med insättningsgarantin är att stärka skyddet för allmänhetens insättningar och bidra till stabilitet i det finansiella systemet. De institut som är anslutna till insättningsgarantin betalar en avgift till Riksgälden.

Investerarskyddet innebär att staten ersätter tillgångar upp till ett värde av 
250 000 kronor. Skyddet gäller först när ett institut har gått i konkurs och det visar sig att kunder inte kan få ut sina värdepapper eller pengar.

Uppdaterad i februari 2013