Fyra myter om banksektorn

"Bankerna har en implicit garanti som innebär att skattebetalarna får betala om en bank får problem"

I samhällsdebatten finns många fördomar och rena myter om bankverksamhet, vilket bidrar till att skadliga och felaktiga slutsatser dras om bankerna och deras förutsättningar att verka på marknaden.

Under finanskrisens början 2008 drabbades banker världen över av en förtroendekris, vilket innebar att långivningen mellan bankerna upphörde. Även svenska banker drabbades av likviditetsbrist. Det spelade ingen roll att svenska banker hade ”bra” lån (det vill säga kreditvärdiga tillgångar) och att låntagarna hade god förmåga att betala tillbaka dessa lån. Staten införde flera olika åtgärder. Den mest omfattande var det så kallade garantiprogrammet, vilket innebar att banker kunde köpa en statlig garanti för sin upplåning.

Åtgärderna fick till en början kritik för att gynna bankerna på skattebetalarnas bekostnad, vilket inte stämmer. År 2011 beräknade tidningen Veckans Affärer att vinsten för staten för avgifter och andra intäkter från krisen landade på drygt 20 miljarder kronor.  Ekonomerna Barr och Pierrou visar i tidskriften Ekonomisk Debatt (årgång 43:8, sida 32-45) att svenska staten totalt sett gick med 12,4 miljarder kronor i överskott på bankstödsåtgärderna under finanskrisen 2008 och 2009.

Enbart garantiprogrammet bidrog med ett överskott till staten på 6 miljarder kronor. I dag är alla dessa garantier avvecklade. Samtidigt har Sverige  under de senaste åren byggt upp buffertar och fonder betydligt snabbare och mer omfattande än resten av EU.

De svenska bankerna har byggt upp större likviditetsbuffertar och förstärkt sin kapitaltäckning med betydande belopp, vilket gör bankerna mindre sårbara. Sammantaget har svenska banker nu kapitaltäckningsnivåer en bra bit över resten av EU. De svenska kärnprimärkapitalkraven ligger på 17 procent av riskvägda tillgångar, medan de övriga EU-länderna ligger på 10–12 procent.

En stabilitetsfond till ett värde av cirka 50 miljarder kronor har upprättats. När stabilitetsfonden startades 2008 tillförde staten 15 miljarder kronor genom ett särskilt anslag. Därefter har banker och andra kreditinstitut finansierat fonden genom en årlig stabilitetsavgift.

Sedan 1 februari 2016 omfattas alla banker inom EU av ett harmoniserat regelverk för krishantering. Enligt de nya reglerna ska skattebetalarna inte behöva skjuta till medel om en bank hamnar i kris. I stället ska bankens ägare och långivare bära eventuella förluster i företaget. Genom det nya regelverket har Sverige fått en i stora delar ny ordning för att hantera banker i kris. Med start 2016 ska även en ny resolutionsreserv – som ersätter stabilitetsfonden – byggas upp och vars medel ska kunna användas för att täcka kostnader för krisande banker. Resolutionsreserven ska i ett första steg byggas upp till minst 45 miljarder kronor och finansieras med en årlig avgift från bankerna på i storleksordningen 7 miljarder kronor.

Till detta kommer även insättningsgarantifonden, som ersätter sparmedel upp till 950 000 kronor per person och institut i den händelse att ett institut inte kan betala ut insatta medel till sina kunder. Insättningsgarantin finansieras genom avgifter från de anslutna instituten och placeras i en fond. Insättningsgarantifondens värde uppgick till 35,2 miljarder kronor per 31 december 2015. Bankernas årliga avgift är cirka 1,5 miljarder kronor. Även här skiljer Sverige ut sig jämfört med andra EU-länder. De svenska bankerna betalar högre avgifter än vad bankerna gör i övriga EU. Dessutom kommer de svenska bankerna att betala avgiften för all framtid, till skillnad från andra EU-länder där avgiften normalt upphör när fonden nått en viss nivå.

Slutsats:

Hanteringen av den senaste finanskrisen kostade inte skattebetalarna några pengar. Staten gjorde istället ett betydande överskott. Med dagens regler och med det svenska införlivandet av det så kallade krishanteringsdirektivet är det ägarna och de institutionella investerarna som står för riskerna om en bank hamnar i kris, inte staten och skattebetalarna.