"Bankavgiften är en skatt"
Regeringen tvingades till sist dra tillbaka det illa genomtänkta förslaget om en extra löneskatt på finansiella tjänster. Det var inte förvånande. Skatten hade slagit hårt mot jobben inom finanssektorn och mot förutsättningarna för en personlig och lokal service i bankverksamheten. Men regeringen och Vänsterpartiet vill tyvärr alltjämt införa en ”bankskatt”. Dessutom vill man nu permanenta och kraftigt höja avgiften till resolutionsreserven. Avgiften kommer 2019 att uppgå till hela 13 miljarder kronor per år. Ett dåligt förslag har alltså ersatts av ett dubbelt så dåligt förslag.
Ett skattesystem måste för sin legitimitet vara transparent, förutsägbart och likvärdigt för alla. Regeringens vilja till beskattning av bankerna bryter mot alla dessa tre principer.
Eftersom avgifterna till resolutionsreserven inte fonderas kan regeringen använda pengarna för nya utgifter. Avgiften blir, särskilt i kombination med att den avses tas ut permanent oavsett hur stor resolutionsreserven växer sig, en förtäckt skatt i stället för en behövlig buffert vid en eventuell kris. Detta är inte transparent. Fungerar det som en skatt bör det också kallas skatt, och inte en avgift.
Ingen vet om regeringen kommer att återkomma med ett nytt förslag om bankskatt och i så fall hur det kommer att drabba branschen. Redan höjningen av resolutionsavgiften motsvarar ungefär den tidigare föreslagna finansskatten. Väntar ovanpå detta alltså ytterligare en skattehöjning om 5–7 miljarder kronor runt hörnet? Den typen av osäkerhet är förödande för en bransch och innebär allt annat än förutsägbara förutsättningar att planera investeringar och anställningar.
Regeringen motiverar dessutom sina riktade skattehöjningar med att bankerna ”har råd”. Men vi kan inte ha ett skattesystem som innebär straffbeskattning av vissa branscher bara för att de är lönsamma. Dessutom är talet om ”övervinster” en myt. Skattesystemet måste vara lika för alla – det är en viktig princip.
Bankföreningen och Finansförbundet anser att det är helt riktigt att skattebetalarna inte ska behöva skjuta till medel om en bank hamnar i kris. I stället ska bankens ägare och långivare bära eventuella förluster. Det är också innebörden av EU:s krishanteringsdirektiv. Vi ställer oss bakom att Sverige har starkt fokus på finansiell stabilitet och att vi under de senaste åren byggt upp buffertar och fonder snabbare och mer omfattande än resten av EU. Totalt uppgick de medel som de svenska bankerna betalat för olika bankkrisinsatser till över 100 miljarder kronor i slutet av år 2016. Men när övriga EU-länder – i enlighet med EU-direktivet – siktar på en målsatt resolutionsfond, ska alltså den svenska avgiften tas ut för all framtid, oavsett hur stor reserven blir. Tio års avgifter kommer motsvara så mycket som ungefär tio procent av statsskulden.
Höjd resolutionsavgift kan inte motiveras med ökade risker för den finansiella stabiliteten. Tvärtom är det, mot bakgrund av de svenska bankernas och det svenska finansiella systemets dokumenterade stabilitet och motståndskraft, svårt att se några skäl till att den svenska resolutionsreserven ska vara mångfalt större än motsvarande finansieringsarrangemang i Bankunionen och i andra EU-länder. Regeringens förslag strider dessutom sannolikt mot EU-rätten, däribland statsstödsreglerna, vilket ett rättsutlåtande från professor Ulf Bernitz visar.
Bankföreningen och Finansförbundet anser att planerna på att införa en ”bankskatt” bör överges en gång för alla. Vi anser dessutom att systemet med resolutionsavgifter behöver förändras för att legitimiteten ska behållas och syftet med resolutionsmekanismen ska uppnås.
Vi ser följande som centralt:
1) De avgifter som betalas för resolutionsändamål bör placeras i en separat fond.
2) Det bör finnas en välavvägd målsatt nivå för resolutionsfonden.
3) Avgiftsuttaget bör upphöra när den målsatta nivån har uppnåtts.
Förslagen från regeringen undergräver legitimiteten för den svenska finansiella stabilitetspolitiken samt bromsar aktiviteten i ekonomin till nackdel för jobb, hushåll och företag.
Det är fel väg att gå.
Hans Lindberg
Vd Svenska Bankföreningen
Ulrika Boëthius
Ordförande Finansförbundet